Måndag och jag kommer inte på något som jag kan skriva så jag postar min gamla prisbelönta novell istället (det är faktiskt sant, jag kom etta i en novelltävling med den!). Varsågod och njut av mina mer poetiska sidor.


Jag slängde jackan och väskan på golvet och kastade mig själv i sängen. Klockan på sängbordet tickade, jag satte på radion utan att öppna ögonen. Knastrig musik ljöd i det tysta rummet, en gammal Micheal Jackson-låt vars titel jag inte kunde erinra. Innan låten hade spelats klart bankade det på dörren.
Jag suckade, reste mig från sängen och öppnade dörren. En ung brunhårig kille med glasögonen tippandes på näsan mötte min syn.
"Sänk musiken." sade Johan, min fjortonåriga lillebror.
Jag stirrade tomt på honom tills det började att kännas obehagligt.
"Sänk musiken sa jag." upprepade ungen och bytte fot. "Jag ska plugga till ett prov imorgon."
"Skaffa ett liv."
Jag stängde dörren, vred upp volymen på radion så att väggarna skakade, sen lade jag mig åter på sängen och försökte drunkna i tonerna.

"Du, Robin, jag vill att du ska lämna gänget.?"
Jag vände mig hastigt om. "Vad menar du?"
"Att du ska skita i att hänga med oss din idiot. Vilken del av meningen fattar du inte?"
"Är du galen? Varför det?"
Fredrik tog en bit av sin halvätna bratwurst, tuggade och svalde. "Jag vet att din farsa inte mått så bra på sistone. Det är bättre om du hjälper till hemma.?"
"Än sen? Han har aldrig mått bra. Vad spelar det för roll att han mår sämre nu?"
"Det är bäst om du lämnar oss, till skillnad från mig har du en familj som bryr sig. Slösa inte bort din framtid."
"Du låter som en gammal kärring, Fredrik. Visst, jag drar. Alla lyckliga, så, punkt slut." Jag sparkade iväg en tom läskburk och gick bort.
"Du är min bästa vän Robin." ropade Fredrik.
Jag brydde mig inte om att svara.

Livet var så oförutsägbart, när jag var tre trodde jag att jag hade världens bästa farsa, en farsa som kom ihåg mina födelsedagar och lärde mig hur man trampade på en cykelpedal. Min mamma hade en jättebulle till mage. Jag kom ihåg när Johan föddes och jag var rädd för att han såg så skör ut.
Tiderna förändras verkligen. Föräldrarna såg jag aldrig något av, Johan växte upp till plugghäst med högsta betyg i alla ämnen. Familjens stolthet så att säga, jag var det svarta fåret.
Jag tog upp den omkullvälta fotoramen på sängbordet. Bilden föreställde en liten pojke på sin nya cykel under en vacker höstdag. Bakom honom stod en gravid kvinna och en leende man. Jag betraktade den en stund, sen lade jag den tillbaka i samma ställning som tidigare.
Det bankade på dörren igen, jag ignorerade oljudet. Lillbrorsans problem var hans eget. Bankandet vägrade att upphöra, det blev allt mer aggressivt. Till slut fick jag nog och slet upp dörren.
"Vad fan vill?" Jag tystnade och stirrade på Johans oroliga ansikte.
"Det är från sjukhuset." sade han och kramade om telefonluren han hade i handen. "De sa att vi skulle komma dit nu."
Inga närmare förklaringar behövdes. Jag slet till mig jackan och plånboken och rusade ut ur rummet.
"Vad väntar du på?" skrek jag åt Johan som verkade ha blivit förstenad.

Vi både skyndade ut ur huset, jag var inte ens säker på att vi låste dörren. Träden vid sjukhuset var som doppade i hösten praktfulla färger. Jag och Johan tog hissen upp, det kändes som en evighet innan vi var framme. Lillbrorsan darrade och han hade imma på glasögonen, jag kände hur mitt hjärta bultade.
Systern skakade på huvudet när vi gick in i rummet. Johans läppar darrade när han såg den bleke sängliggande gestalten. Jag gick sakta fram, ställde mig vid sängen och tittade ner på min pappa. De bruna ögonen blinkade när de mötte min blick. Hans läppar röde svagt på sig under syrgasmasken.
"Vet mamma om detta?" frågade jag. Johan skakade stumt på huvudet. "Ring henne då!"
Jag blev ensam kvar i rummet med min pappa. Hans hand, tyngd av alla slangar, rörde svagt vid min. Han försökte säga något, jag såg det, men inget ljud kom fram. Oändligt långsamt såg jag hur han drog av sig syrgasmasken, och formade läpparna till ett ord. Jag lutade mig närmare för att höra. Det dröjde två mödosamma försök av den liggande mannen innan jag slutligen kunde urskilja ordet.
"Grattis?" En tår rann nerför mitt ansikte utan att jag märkte det. Den svaga handen strök lätt över min kind, sedan föll den ner på sängen, den rörde ej på sig igen. Jag grät, jag darrade, jag skakade, jag snyftade, tårarna bara rann. Johan tittade på mig från dörren, även han grät. Det var ironiskt, jag som hade lovat mig själv att aldrig mer fälla en tår. Men just då hade det ingen betydelse, ingen betydelse alls...



Iall ni tyckte att meningen "trampa på en cykelpedal" var lite konstig så berodde det på att man var tvungen har med just orden "Micheal Jackson", "bratwurst", och "cykelpedal" i novellen. Hoppas ni tyckte om den, bye!