...så kan man beskriva det som hände under frukosten i fikarummet på Tieto idag. Vi fick nämligen veta att teamet som sysslade med förvaltningen av SIMbase (ett system som vi stöter på när vi ex-jobbar) ska outsourcas till Indien och det ska vara klart till sommaren. Med andra ord skulle bara 8 av de 22 i teamet (bland annat min handlerade och många av de som hjälper oss med ex-jobbet)  få stanna kvar och restens framtid hänger i en lös tråd. Man märkte direkt hur upprörda folk blev, syns så mycket på kroppsspråket. Jag satt och studerade folks reaktioner ala Henrik Flexeus och kände verkligen av den obehagliga stämmningen. Blev nästan gräl så fort chocken hade släppt och folk blev arga istället. Det var nästan synd om han som berättade om beskedet, alla tog ut det på honom.
Jag och Micke smög ut ur rummet för vi kände att vi inte riktigt passade in. Det är en konstig känsla att se hur en nyhet kan drabba så många så allvarligt och själv sitta man där och känner sig helt ohotad. Känner mig glad över att jag fortfarande är ung. Ifall jag skulle ha jobbat där skulle jag inte ha tagit nyheten så hårt ändå eftersom jag vet att jag kommer att få ett nytt jobb. Det är nog många 50+ i Tieto som sover dåligt inatt.